Förlossningen

Första värken kom på morgonen ungefär klockan 10:15. Jag förstod inte att det var en värk först och funderade över vad det kunde ha varit egentligen. Så då gick jag upp och kissade och sen gick jag tillbaka till sängen. Jag tänkte att det var nog inget att bry sig om. Man får ju lite ont då och då när man är gravid. Men sen så fick jag en till värk ungefär efter fem minuter efter att jag kom tillbaka till sängen igen och sedan efter två minuter fick jag ännu en värk och då förstod jag att det var värkar. Jag låg kvar i sängen och vilade några minuter.
Tommy kom tillbaka till sängen. Han hade varit ute och rökt och pratat i telefonen. Då berättade jag för honom att jag hade värkar och så låg vi och kramades ett tag och han smekte min mage och mina ben och tyckte synd om mig när jag fick ont.
Några minuter senare så bestämde jag mig för att stiga upp. När jag skulle gå till vardagsrummet fick jag en värk så jag var tvungen att stanna upp tills den gick över. Då var jag helt säker på att det var riktiga värkar eftersom att man inte får förvärkar när man rör på sig utan bara när man slappnar av, och dessutom gjorde de fruktansvärt mycket ondare än förvärkarna hade gjort.
Klockan 12:40 ringde vi in till förlossningen. Jag hade då värkar som varade i cirka en minut och som hade pauser på mellan två och åtta minuter så de var väldigt oregelbundna fortfarande. Barnmorskan som jag fick prata med sa att det är bra att vara hemma så länge som jag känner att jag klarar av det. Värkarna gjorde väldigt ont och jag var tvungen att andas igenom dem men jag kände ändå att jag klarade av att vara hemma ett tag till. Hon sa att vi skulle ringa in igen innan vi skulle komma in.
Ungefär en timme senare kom värkarna regelbundet med sex minuters mellanrum och gjorde oerhört ont så vi ringde in till förlossningen igen och sa att vi skulle komma in. Vi började plocka ihop lite saker och göra oss klara. Tommy gick och körde fram bilen så en halvtimme senare så var vi på väg.
I bilen sa jag till Tommy att han kunde köra lugnt för att jag inte ville komma in för tidigt. Varje gång jag fick en värk så sa jag "Kör fortare, kör fortare" och hela tiden när det var värkpaus så sa jag till honom att köra lugnt. Stackarn. Han visste väl inte vad han skulle göra. Vid det här laget gjorde värkarna så pass ont att jag trodde att det inte kunde bli värre och jag mådde illa och ville nästan bara gråta när de kom. Jag kunde inte prata under en värk heller utan bara försöka andas. Tommy tyckte att det var väldigt hemskt att se hur ont jag hade utan att kunna hjälpa mig och ville hålla mig i handen vid varje värk men jag knuffade bara bort honom för att det hjälpte ändå inte. Han smekte mig över benet istället när jag fick en värk och frågade hela tiden vad han skulle göra och såg nästan lika plågad ut som jag men jag svarade bara att jag inte visste.
Tillslut var vi iaf framme på förlossningen och blev mottagna av en barnmorska. Jag minns inte vad hon hette men hon var mycket snäll och trevlig. Vi pratade lite och sedan så fick jag göra en CTG-kurva. Det går till så att man sätter två små "dosor" på magen. Ena registrerar bäbisens hjärtljud och den andra registrerar hur starka värkarna är, hur ofta de kommer och hur länge de håller i sig. De dosorna fick jag ha på magen i cirka 20-30 minuter och sedan gjorde barnmorskan (jag minns inte hennes namn) en gyn-undersökning. Då kände hon att livmodertappen var helt utplånad och att jag var öppen tre centimeter. Då gick hon och skrev in mig (och Tommy). Sedan kom hon tillbaka och frågade om jag ville börja att prova med en varm dush eller ett bad som smärtlindring. Jag sa att jag ville bada så hon gick och tappade upp ett bad åt mig.
Jag och Tommy väntade i undersökningsrummet och när badet var klart så kom hon och hämtade oss. Badrummet var jättemysigt med ett stort fint badkar, spegelväggar, ett litet bord och två små stolar, och massor med tända ljus. På det lilla bordet hade de ställt fram saft åt mig för man behöver få lite energi och sockerkickar när man ska föda barn. Det var hur fint som helst därinne med alla ljusen tända och lamporna släckta. Badvattnet var jättevarmt och skönt. Tommy blev nästan lite avundsjuk och ville också bada. Hon sa att vi skulle larma när jag tyckte att det inte hjälpte att bada som smärtlindring längre så några värkar senare tappade vi ur vattnet och släckte ljusen och så tog jag på mig sjukhuskläder och sedan tryckte vi på knappen att jag hade badat klart.
Då kom hon tillbaka och så skulle hon visa oss till vårat rum. Vi fick sal nummer ett. Där inne fanns det en grön fåtölj och en stor säng som man kunde höja och sänka beroende på hur man ville sitta/ligga och ett bord med hjul som gick att köra så att det hamnade över sängen liksom och en massa sjukhusapparater. Vi hade även en egen toalett.
Då fick jag ha sådana där dosor på magen igen. Sedan provade jag TENS som smärtlindring. Det är typ små klisterlappar som man sätter på magen och ryggen och som skickar små elektriska stötar. Man skulle trycka på en knapp när man kände att man fick en värk. Det fungerade inte alls för mig så det slutade vi med. Då ville jag prova lustgasen. Det tog bort den allra värst toppen på värken men hjälpte inte speciellt mycket mot smärtan egentligen utan det var som att vara hög och ha ont samtidigt. Jag försökte att få det att fungera ett tag. Jag lät Tommy prova också. Han tyckte om den iaf. Efter ett litet tag så började värkarna att göra ÄNNU ondare. Så ont så att jag inte visste vars jag skulle ta vägen och ville nästan dö bara för att få slippa ha så oerhört ont. Då tog jag en epidural bedövning tillslut. Jag andades lustgas under tiden som de satte bedövningen. Det spände lite i ryggen och det stack till lite men det var verkligen ingenting om man jämför med värkarna. Det var verkligen en lättnad när jag hade fått den och all smärta bara försvann. Istället kliade det ganska mycket på magen och på ryggen och benen domnade bort litegrann. Det var iaf väldigt skönt att slippa ha så ont.
Efter det så tog de hål på hinnorna så att vattnet gick. Det var ganska äckligt och sörjigt. Då var jag öppen fem centimeter.
Tommy åkte iväg för att äta. När han kom tillbaka en timme senare så var jag öppen nio centimeter och då var det inte så länge kvar innan det skulle bli dags att krysta så barnmorskan (en ny. De hade skiftbyte) tyckte att jag skulle gå på toa en gång till innan. Så då gjorde jag det och medans jag satt där så kände jag att det snart var dags att börja krysta så jag gick därifrån och larmade efter barnmorskan. Då kom hon och så var det dags att krysta. Man känner inte värkarna så starkt när man har fått epidural men det gick bra ändå. Jag kände när jag skulle krysta. När huvudet började komma ut så spände det och kändes obehagligt så jag slutade att krysta istället för att trycka ut henne så att huvudet gled in en bit igen. Jag tänkte att jag skulle försöka att liksom "töja ut" hålet lite mer innan så att jag kanske inte skulle spricka så mycket men barnmorskorna sa hela tiden åt mig att fortsätta krysta fast jag inte ville för att det gjorde ont men tillslut så gjorde jag det iaf. När hon kom ut så kände jag hur det sprack litegrann och det gjorde väldigt ont. Klockan 22:29 var hon ute. Hon vägde 3110 gram och var 49 cm lång.
Sedan sa de åt mig att krysta ut moderkakan så då gjorde jag det. Den gled ut utan problem. Det kändes inte ens. Sen så kollade de om jag behövde sys men det behövdes inte, jag hade fått två små bristningar men de behövde inte sys. Jag hade dock väldigt ont i underlivet så de sprutade på bedövning. Det sved ganska mycket men efter några sekunder så blev det ju lite bedövat. De ville ge mig en spruta med bedövning egentligen men jag ville absolut inte få en spruta där så det fick de inte göra.

Vanessa föddes klockan 22:29 den 1 Augusti 2009.